Dödsfyror

Tisdagar är som alla vet intervalldagar. Vi är några på jobbet som haft som vana att då samlas och plåga oss tillsammans. Malin brukar vara den som har en plan för oss, varannan vecka tröskelintervaller och varannan vecka kortare hårdare.

När jag i måndags frågade Malin vad hon hade för plan för intervallerna sa hon glatt att det skulle vankas korta intervaller, cirka en minut långa. Yes! var min inre reaktion, perfekt då är det bara att blåsa för fulla spjäll.

Tisdagen kom och när lunchen och intervallerna närmade sig släppte Malin bomben: ”Jag har ångrat mig, vi kör dödsfyror istället”.

För att ge er lite kontext: Ett av de jobbigare intervallpassen jag vet är dödsfyrorna. Fyra minuter fyra gånger med tre minuters vila. Fyra dödsjobbiga intervaller där psyket vandrar farligt nära H.P Lovecrafts mardrömsvärld på grund av den smärtan som strömmar ut från ben och lungor.

Okej riktigt så illa är det inte. Men det är inte lika behagligt som att fisa fram i 30 sekunders ryck och inte den meditativa känslan man kan få i de längre tröskelintervallerna.

Passet gick bra, jag överlevde det. Och jag lyckades till och med hålla bättre fart på den den fjärde fyran än nummer två och tre.

Avslutningsvis en bild över hur mina ben känns för tillfället.

DSC_0033

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *