Medaljen göteborgsvarvet 2015

Göteborgsvarvet 2015

När jag sprang Göteborgsvarvet förra gången blev jag överraskad över hur ”lätt” det gick. Jag bara sprang på utan någon ordentlig plan för loppet.

Efteråt var jag glad och nöjd. Nöjd med dagen, nöjd med benen och nöjd med loppet.

I fjol var jag i bra form men starten uteblev.

Därför var jag oerhört peppad när jag anmälde mig till årets lopp. Men med den skräpvåren jag haft med förkylningar visste jag att det inte fanns så mycket att hoppas på .

Det är lätt att snacka ner sig själv inför andra. ”Jag hoppas inte på några kanontider”, ”träningen har uteblivit så går jag under två timmar är jag nöjd”. Kanske övertygar man någon men det är svårt att övertala sig själv. För när huvudet är inställd på ett mål vill jag gärna nå det, väldigt gärna. Mitt mål var under 1:25 eller i alla fall under 1:30. Även om jag själv vet att målet är orimligt ställt.

Huvudet vill inte ge upp målet utan hoppas.

Loppet

Jag ställde mig inte längst fram som jag brukar utan tänkte faktiskt gå ut lugnt. Det lyckades jag så där med. Första femman gick på 20 minuter, en mellantid som pekade på en sluttid ner mot målet jag målade upp för mig.

Dundersnabba Arvid och jag
Dundersnabba Arvid och jag

Huvudet började hoppas.

Följande femma sjönk hastigheten och gav mellantiden 22 minuter. Långsammare men fortfarande helt ok fart.

Sen gick tåget. Krafterna var slut.

En strid ström av löpare passerade mig i en hastighet som för mig var tok hög.

Jag var inte speciellt trött och benen kändes inte tunga. Det fanns bara ingen fart.

Götaälvbron var plågsam. Avenyn var mentalt jobbig. Här var planen att jag skulle lägga i en extra växel och flyga fram till publikens jubel, i målbilden. Istället blev jag konstant passerad av löpare som jag normalt ska lägga långt bakom mig.

När Avenyn var passerad blev jag ikapp sprungen av Robin från Ölmsta. Han gav mig en uppmuntrande ryggdunk och lyckades få mig att vända den långa negativa trenden.

På väg ut på det långa varvet.
Klipp i steget.

De sista kilometerna lydde benen. Och jag fick trots allt avsluta på ett bra sätt.

Sammanfattningsvis är jag glad att jag kunde vara med men det är roligare att tävla när man är tränad för det och kroppen kan ge 100%.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *